when the pain takes over..
Det handlar om att hålla andan när man är tio kilometer under vattenytan,
då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig.
det handlar om att kunna simma, även om man dras ner i djupet
fortare än bilarna susar fram på motorvägen.
det handlar om att överleva när världen försöker krossa dig.
folk säger ofta till mig att jag tänker för mycket..
och ja, det stämmer.. som fan! jag tänker mycket.
på allt.. på alla.. innan jag somnar på kvällen ägnar jag säkert
en timme åt att bara ligga i sängen och tänka.. på morgonen när
jag vaknar börjar jag tänka direkt igen. oftast på samma tankar som
jag legat och flummat runt på innan jag somnade på kvällen!
jag kan sitta helt knäpptyst och frånvarande i ett rum fullt med folk..
bara segla bort i tankarna.. bygga visioner innuti huvudet.. drömma..
det är nog fan den bästa medicinen och lösningen för människor..
att tänka! tänka så länge att varje tanke snurrar ihop sig med den förra tanken..
tills du inte längre fattar vad du tänker på. det är skönt som fan! och i slutändan,
har du alltid en lösning eller ett mål med hela tanken.. det är sjukt!
eller som jag, när något jobbigt har hänt.. eller när det är på väg att bli
jobbigt på någon front i livet.. vilket det typ alltid blir.. så kan jag ligga
och tänka i flera flera timmar. kommer jag då inte fram till något bra,
så 'sparar' jag tanken långt in i huvudet.. och nästa gång det är dags att
flumma bort i dimman, så kommer tanken tillbaka till mig.
shit, detta inlägget blev långt allmänt jävla tråkigt :p
didn't see that coming!
jag kan bara tänka mig hur jävla sjukt detta
kan låta för vissa människor :p folk undrar säker
vad jag lider av nu.. hahahaha :D fan.
jag borde lösenords skydda min bloggis..
never mind all the crap...
nu ska jag soooova!
Du är grym på att skriva. Riktigt grym.
Här har du en dikt ur min bok.
Vi femton års åder
hoppade jag från en fast och stadig klippa
rätt ut i ett okänt hav.
Känslan var hissnande
och nyfikenheten drog mig närmare havsbotten.
Till slut
hade jag nått botten
och det var inte spännande längre.
Så det fanns alltså ingen anledning
att stanna kvar,
och bristen på luft fick mig att må dåligt.
Så jag försökte simma uppåt
men efter några simtag märkta jag
att jag fastnat i dyn
och snabbt drogs tillbaka.
Efter otaliga försök
började jag acceptera min brist på luft
och blev mer och mer apatisk.
Tills den dag jag fattade
att jag aldrig skulle nå ytan
om jag inte avstod från dom stenar
jag fått mani att samla på.
Det var inte lätt att skiljas från dom.
Det hände många gånger på vägen upp
att jag saknade deras bedövande tygnd.
Nu har jag nått ytan
och förkastat stenarnas tröst.
Nu återstå bara att lära sig simma
med huvudet över ytan.
